judisk-begravning

Hur fungerar en judisk begravning?

När en person med judisk tillhörighet omkommer finns det, förutom regler för begravningen, även regler för hur sorgeprocessen ser ut. Dessa regler är till för att hjälpa anhöriga genom sorgen och de är samma för alla och välkända för de flesta judar. Alla män som är Bar Mitsvah (13 år eller äldre) och alla kvinnor som är Bat Mitsvah (12 år eller äldre) följer reglerna för sorgeåret när ens mor, far, maka, dotter, son, syster eller bror har dött. Reglerna gäller dock inte när ett barn yngre än 30 dagar har avlidit.

Precis som inom alla religioner finns det många olika traditioner inom olika grupper. Likaså följs traditionella ritualer i olika utsträckning. Begravningen och följande sorgeår kommer att skilja sig åt för en ortodox och liberal jude. Men gemensamt för alla judiska begravningar är att de genomsyras av enkelhet och respekt för den avlidne. Det som följer nedan är en kort beskrivning av hur en mer traditionell begravning och sorgeprocess kan se ut. För en betydligt mer utförlig beskrivning kan man läsa skriften Madrich Laavelim. Vägledning och andaktsbok för sörjande av Morton H. Narrowe som finns att kostnadsfritt läsa på nätet.

Månader och år räknas här enligt den hebreiska kalendern.

Tiden mellan dödsfallet och begravningen – aninut

När en anhörig eller närstående avlider gör de sörjande en reva i ett klädesplagg som de sedan bär. Detta kallas kriah och görs på vänster sida om den sörjande är barn till den avlidne, och på höger sidan hos övriga sörjande. Numera används ibland en separat tygbit som man fäster på kläderna och sedan gör en reva i. I samband med att revan görs läses bönen ”Dayan Ha’emet” som handlar om att människan inte kan förstå Guds förstånd utan att det enda vi kan göra är att acceptera Hans dom. Om dödsfallet sker på en judisk helgdag görs kriah först efter helgen. Det är också vanligt att kriah görs först vid begravningen. Kriah görs inte om det är ett barn yngre än 30 dagar som har dött. Om man möter någon med kriah ska man alltid beklaga dödsfallet, oavsett om man känner personen eller inte.

Ofta vakar man över den döde fram till begravningen, som oftast sker inom en eller två dagar från dödsfallet, dock inte på sabbaten eller helgdagarna. Den som är sörjande kallas fram till begravningen för onén och är befriad från många religiösa bud, just för att kunna vaka.

Judiska församlingar undanber sig obduktion om det inte är nödvändigt. Men de följer svensk lag och är obduktion nödvändigt sker så. Likaså undviks balsamering av kroppen men om begravningen dröjer tillåts även det. Det kan till exempel vara så att man inväntar anhöriga som har lång resväg.

Efter vakan kommer det judiska begravningssällskapet, Chevra Kadisha, och hämtar kroppen. De genomför en rituell tvagning och klär kroppen inför begravningen. Oavsett kön och status kläs den avlidne i en enkel vit klädnad för att symbolisera att alla är lika inför döden. Kläderna saknar fickor för att visa att den avlidne inte tar med sig några materiella ting in i döden och att Gud inte dömer personen utefter sin materiella status – det är ens handlingar under tiden på jorden som är det viktiga. Om den avlidne är en man får han sin bönesjal, tallit, om axlarna. En tofs har då klippts från tallit så att den inte längre är brukbar för religiösa ändamål.

Kroppen läggs sedan i en träkista som hålls ihop av träpluggar istället för med spikar eller skruvar; ingen metall får användas i kistans konstruktion då metall ses som en symbol för krig och i döden har alla rätt till fred. När kistan kommer till synagogan placeras ett bårtäcke med en invävd Davidsstjärna på kistan. Även om det förekommer är det ovanligt med blommor då dessa ses som förgängliga.

Begravningsceremonin

Den judiska begravningen ska ske snarast möjligt efter dödsfallet, oftast inom två dagar. Detta har delvis historiska rötter då man förr i tiden hade svårt att skydda kroppen mot värmens påverkan. Det står även i Toran att en död person inte ska lämnas över natten då det ses ovärdigt. Men begravning sker inte på sabbaten eller helgdagarna utan första vanliga dagen därefter. (Sabbat infaller varje vecka vid solens nedgång på fredag och avslutas vid solens nedgång på lördag.)

Begravningen sker i synagogan eller vid begravningsplatsen. Visning av den döde är ovanligt men blir alltmer förekommande, i framför allt Nordamerika. Detta ska dock ses mer som en ny amerikansk kultur än en traditionell judisk sådan. Det finns ett antal skäl till varför man håller stängd kista. Eftersom man undviker balsamering kan kroppen se obehaglig ut. Att se den döde kan också göra att man fokuserar mer på det man ser än på den avlidnes gärningar i livet – vilka ska vara i fokus. Begravningen är framför allt till för att visa den avlidne respekt och ge dennes själ ett fridfullt avskedstagande.

Vid begravningen närvarar inbjudna gäster och andra som vill visa familjen och/eller den avlidne respekten inför den sista vilan. Klädseln är ofta mörk och alla män måste hålla huvudet täckt (vanligast är kippa men annan huvudbonad går också bra).

Begravningsceremonin utförs av en rabbi eller kantor. Ceremonin består bland annat av judiska psalmer, högläsning ut Toran och tal om den avlidnes liv som ska påminna om personens goda gärningar och framkalla saknad i syfte att starta sorgeprocessen. Ofta framförs det också något musikstycke eller en sång. Ceremonin är vanligtvis runt 20 minuter lång.

Om begravningsceremonin hållits i synagogan bärs kista sedan till begravningsplatsen för gravsättning. Det är mycket ovanligt att en jude kremeras, oftast väljer man jordbegravning. När kistan sänks ned i jorden går de sörjande fram och lägger tre skopor sand eller jord på kistan. Om man har blommor läggs även de på kistan. Först går den närmsta familjen fram och efter dem övriga närvarande. Detta ses som en viktig manifestation av respekt för den avlidne. Det är också ett viktigt steg i sorgearbetet då handlingen gör att man måste acceptera döden som ett faktum.

Sorgeåret – shiva, schlosim, avelut

Direkt efter begravningen börjar shiva, som betyder sju, och är en sju dagar lång sorgeperiod för de anhöriga. Under denna tid visar de sörjande sin djupaste sorg. Allt arbeta är förbjudet och de sörjande håller sig hemma. De tre dagliga gudstjänsterna eller bönerna hålls i den avlidnes hem. Alla speglar täcks över med tyg eller dukar. De sörjande går i strumplästen som ett tecken på sorg. Man sitter direkt på golvet eller på låga pallar, även måltider hålls på golvet. I hemmet hålls ett ljus tänt dygnet runt.

Om en judisk helgdag infaller under shiva-veckan avbryter den shiva. Om någon begravs på dagen som leder fram till helgen (erev jom tov) håller man ingen shiva alls. Om någon begravs under pesach- eller sukkot-högtidens mellandagar påbörjas shiva efter helgen.

Alla, även icke-judar, är välkomna att delta i shiva. Men det är tradition att besökare inte inleder konversation med de sörjande för att inte störa i deras sorgeprocess. Om de sörjande vill prata inleder de själva konversationen. Besökare ska inte försöka trösta de sörjande eller ta med gåvor för att muntra upp. Istället kan man ta med matlådor eller göra disken, städa eller liknande vilket frigör de sörjande från sådana sysslor som kan ta fokus från bearbetandet av sorgen.

Under sabbaten hålls inte shiva och de sörjande kan därför vara med på sabbatsgudstjänsterna. På fredagsaftongudstjänsten väntar de sörjande i entrén till synagogan tills församlingen sjungit hymnen l’cha dodi, som är en glädjefull hymn som välkomnar sabbaten. Efter det kommer rabbin eller kantorn till dörren och hämtar de sörjande samt tröstar dem med orden: Hamakóm j’nachém etchém b’toch sh’ar aveléj Tsion viJrushalájim – “Den Evige tröste eder bland alla dem som sörja över Sion och Jerusalem”. Församlingen reser sig och gör plats för de sörjande och därefter fortsätter gudstjänsten.

I och med begravningen börjar, förutom shiva-veckan, också schlosim som är en sorgeperiod som varar i en månad – shiva räknas som första veckan av schlosim. Detta är en period när de sörjande försöker anpassa sig till ett liv utan den avlidne. När shiva är över får man gå tillbaka till jobbet men man ska under schlosim inte delta i glädjande aktiviteter som dans, konserter eller andra liknande event. Detta för att tillåta sig själv att bearbeta sorgen och gå igenom sorgearbetets olika faser. Under schlosim är det också vanligt att man inte klipper håret.

Först när schlosim är över besöker man graven för första gången sedan begravningen. Det ser olika ut inom olika församlingar men det är vanligt att gravstenen inte reses förrän på ettårsdagen av begravningen. Gravstenen är ofta enkel och innehåller för- och efternamn, födelse- och dödsdatum några hebreiska bokstäver och en symbol – ofta davidsstjärnan eller en sjuarmad ljusstake (menora). Inom judendom ses gravplatsen som permanent vilket innebär att de aldrig ska utplånas, till skillnad mot de gravar som tillhandahålls genom Svenska kyrkan vilka upplåts efter 25 år. De judiska begravningsplatserna ses som helig mark och man ska täckt huvud när man beträder dem. Man ska uppträda respektfullt och inte äta, dricka eller röka.

Oftast lägger man inte blommor på en judisk grav då dessa ses som förgängliga. Istället är det vanligt att man placerar små stenar på graven – stenar ses som eviga. Det finns också en historisk bakgrund till placerandet av stenar: i det gamla Israel begravdes man i sand, och för att folk inte skulle kliva över graven, vilket inte är tillåtet, placerades stenar ut för att markera graven.

Om det är någon av ens föräldrar som har dött varar sorgeåret i ytterligare 11 månader, alltså ett fullt år från antingen dödsdagen eller begravningen. Det innebär att de flesta av de regler som gäller under schlosim gäller i ytterligare 11 månader. Denna tid kallas avelut, vilket betyder sorg.

Under 11 månader efter dödsfallet säger alla sörjande en särskild bön, kallad kaddish, vid varje gudstjänst. För att kaddish-bönen ska sägas måste minst tio män som uppnått Bar Mitsvah-åldern närvara, en sådan samling män kallas minjan.

Vid solnedgång dagen före årsdagen av dödsfallet, kallad jahrzeit, tänds ett ljus som får brinna i 24 timmar för att hedra den döde. Under jahrzeit läses kaddish-bönen under de tre dagliga gudstjänsterna förutsatt att minjan finns. Detta upprepas varje årsdag av dödsfallet. Det är också vanligt att man besöker graven på jahzreit och placerar en sten vid graven.

Läs mer om

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.